Premiär

Det är konstigt hur säker man kan va på ett beslut och köra hårt på sin linje. Men så en dag börjar man svänga liite svagt i beslutet och vips så är man tillbaka i gammal glädje. Spelglädje, lagkänsla, vinterluft och en stoooor blank bandyplan.

Idag är det seriepremiär i Div1 södra dam och jag är TILLBAKA! Visserligen lite stött efter en tröjnummer stöld men ändå tillbaka. Har hittat tillbaka till glädjen igen. För 2 år sen var jag ur less på bandy och kände mig väldigt färdig på plan. Skulle jag vara kvar var det vi sidan om plan. Men så tog hela VAIK paus förra året och deppade ihop. I år har spelarna tagit större ansvar och rivstartat ihop en lag som är så sjukt farligt att de har varit svårt att stå bredvid och titta på när de spelar och har kul. Så efter svag påtryckning så har jag gett med mig och kastat mig in i den fina bandyfamiljen igen.

Har haft lite ont i ljumskarna men stretching och voltaren har botat det mesta ganska snabbt. Är nog lite klen, inte som i mina fornstora dagar när det var bandy fem dagar i veckan och man sov med skridskorna på. Vi får se hur coach Svensson skapar laget idag. Jag är iaf taggad men ikläd nr 11 istället för mitt trogna nummer 9 som jag haft i 10 år.

Samtidigt som man är taggad är man ledsen. Men allra finaste och bästaste vän har gått ur tiden. Han var den bästa träningskompis man kunde ha. Han ledsnade aldrig först på ett träningspass, en perfekt intervall tränare och vän. Jag kommer sakna dig för alltid men glad för de 14 år vi hade ihop!

Ispremiär på Tingvalla

Håller på att packa inför bandyträning, årets första på Tingvalla, känns peppande.

Jag skulle ju sluta spela...ränder går tydligen aldrig ur!!!

Mot vasan

Efter en veckas vila sen Lidinöloppet siktas det nu mot Vasaloppet.

Ska följa en träningsprogram gjort av bland annat Oskar Svärd (vasaloppsvinnare för de som inte vet) så loppet ska vi nog fixa. Frågan är bara hur väl jag lyckas följa programmet?! Idag blev det premiär på rullskidorna i ett perfekt väderförhållande! Skönt med höst när det inte regnar!

Annars har dagen bjudit på en riktig sambodag, riktigt mysigt att umgås en hel dag med matlagning, promenad, film och mycket kärlek. Imorn väntar verkligheten igen med jobb och sen ett fyspass med VAIK.

Bilder från Lidingöloppet

Lite bilder tagna av Marathon-photos under Lidingöloppet, vattenstämplade men ändå bilder...de enda bilderna jag har. Kameran glömde vi givetvis hemma i Karlstad.

Piggast i stan!:)

Skidsemester

Idag har jag bokat skidsemester! Löööövly!
Nu när alla sommar och höstprojekt är avklarade så längtar jag till minusgrader och snö. Så idag bokade jag en stuga i Sälen så jag har någonstans att bo till Vasaloppet.
Semestern startar i tandådalen på torsdagen och avslutas 9mil därifrån i mora med målgång i öppet spår på söndagen.

Jag är pepp!

Lidingöloppet

Så var det avklarat, de 30kilometrarna runt Lidingö. Det gick, det gick, DET GICK! Gud vad jag ha rnojjat över mitt knä, att jag inte ska kunna springa i mål och få bryta eller plåga mig sista biten. Planen sprack flera gånger om men blev alldeles perfekt. Hade plan med tigerbalsam tejp och voltaren före start. Det enda jag lyckades med var tejp. Voltarenen glömde jag packa helt och hållet och tigerbalsamet sluddrade jag bort i packningen från väska till påsen som jag skulle lämna med överdragskläderna vid starten. 

Uppe vid start var det sjukt mycket folk och helt plötsligt var de bara 8 minuter tills jag skulle starta; några snabba high fives, en kram och en puss från sambon sen slängde jag in påsen med överdragskläderna i kärran som kör dem till mål och gjorde något halvhjärtat deltagande i den "friskis" inspirerade uppvärmningen. Sen small det och det var dags att röra på sig. I början gick det långsamt, vilket var bra. Jag har en tendens till att gå ut alldeles för hårt jämt, men nu höll jag mig till resten av startfältets tempo. Blev ganska snabbt varm och konstaterade att buffen runt halsen fick åkta av efter två kilometer. Då började jag längta efter vatten. Tanken om att jag redan kände mig trött for genom huvudet och gav mig lite skrämselhicka. Första vätskedepån kom efter 5 km och där blev det vatten och lite sportdryck. Sen fortsatte det och jag hittade rytmen. Sprang hela tiden och kände efter i knät; har jag ont, kanske känns lite..eller nä! Vid 7,5 km stod fina sambon och hejjade..de va fint. Han fick ta hand om buffen som jag slängde ifrån mig. Skönt att bli av med den. Fram till 20 km löpte det på bra i ett jämnt tempo, hade en liten dipp vid 14 km men repade mig. När jag kom fram till grönsta gärdet och gav mig in på sista milen tog de halvt stopp! Det var som en mental spärr som hållit borta tröttheten släppte och benen blev som bly, vaderna började göra ont, höfterna kändes stela och mjölksyra kom snabbt i uppförslutningarna. Fick börja gå i uppförsbackarna för att spara på energin, tog längre paus vid väskedepåerna och stretchade och stoppade i mig lite saltgurkor, kanelgifflarna som fanns fastnade i halsen så de åkte ut i skogen istället. Vid abborrebacken blev jag besviken! Denna backa som är så ökänd var så kort och lutade inte så hårt som man hört...sprang gjorde  jag inte men hade förväntat mig mer med tanke på allt snack kring den. Nu var det 5 km kvar och mina löpsteg va så korta och tunga..många korta pauser för stretchning av vader. De gjorde ont på alla ställen utom knät ungefär, vilket iofs var bra! 2 km kvar...nu är de fan inte långt kvar, kläm ur de sista du har! Stegen blev längre och höfter och ben kändes lite piggare.. och där stod fina sambon igen och ropade efter mig! Sen kom klapptunneln och upploppet...de va över...jag kom i mål...å fy fan va slut på energi jag kände mig. Tiden 3:12:18, klart godkänt med tanke på förberedelser som var i stort sett lika med noll och ett stort frågetecken på mitt knä. Jag är nöjd med mitt första Lidingölopp.

Idag två dagar efter kan jag knappt gå! Det går vääääldigt långsamt och jag blir typ andfådd av smärtan som kommer när jag går. Men de va de värt. Faktiskt sugen på att springa igen...med löpträning innan förstås!!

                                                Resterna av ett Lidingölopp...

Dan före dan

Idag känns lite som dagen innan jag begår självmord på mig själv. Eller ja, någon annan kan ju inte begå självmord på mig men i alla fall!!
Imorn är det dags för Lidingöloppet! 30km löpning i terräng och mycket backar. Och givetvis ligger den värsta på slutet när man är som mest sliten. Om jag ens kommer så långt imorn vill säga....

Mitt knä som jag fick ont i på vätternrundan strular fortfarande. Det var lite bättre för ungefär två veckor sen efter en voltarenkur som tog död på hela min mage. Smärtan släppte efter de och jag kunde träna utan problem, dock vågade jag mig inte på löpning. Denna veckan har smärtan smugit sig tillbaka och knät har blivit ganska påtagligt ömt igen.
Men jag kan inte stanna hemma och inte veta om de hade kunnat gå. Så det blir avresa till Stockholm och Lidingö imorgon bitti för att göra ett försök till att ta sig runt hela Lidingö. Förhoppningsvis är jag så förståndig att jag bryter om jag får ont. Många säger att "det är ju bara att du får gå i mål"! Well, ni har nog aldrig varit i tillståndet av ett löparknä, har smärtan väl kommit på riktigt så tar du hellre livet av dig än går fler steg än du verkligen verkligen behöver. Så med tanken på att det finns ens en liiiten möjlighet att förstöra mitt knä för resten av mitt liv så verkar det som en dålig idé att gå i mål.

Taktiken lyder: tigerbalsam, kinesiotejp och voltaren innan start.
(oturligt för mig att det i veckan var en artikel som handlade om just användandet av voltaren och liknande preparat vid tävling, dock mer inriktad på barn och ungdomsidrott. Men, barn gör som vuxna gör!)Så: kids dont try this at home!!!


Håll tummarna att jag kommer alla 30km!