Så var det avklarat, de 30kilometrarna runt Lidingö. Det gick, det gick, DET GICK! Gud vad jag ha rnojjat över mitt knä, att jag inte ska kunna springa i mål och få bryta eller plåga mig sista biten. Planen sprack flera gånger om men blev alldeles perfekt. Hade plan med tigerbalsam tejp och voltaren före start. Det enda jag lyckades med var tejp. Voltarenen glömde jag packa helt och hållet och tigerbalsamet sluddrade jag bort i packningen från väska till påsen som jag skulle lämna med överdragskläderna vid starten.
Uppe vid start var det sjukt mycket folk och helt plötsligt var de bara 8 minuter tills jag skulle starta; några snabba high fives, en kram och en puss från sambon sen slängde jag in påsen med överdragskläderna i kärran som kör dem till mål och gjorde något halvhjärtat deltagande i den "friskis" inspirerade uppvärmningen. Sen small det och det var dags att röra på sig. I början gick det långsamt, vilket var bra. Jag har en tendens till att gå ut alldeles för hårt jämt, men nu höll jag mig till resten av startfältets tempo. Blev ganska snabbt varm och konstaterade att buffen runt halsen fick åkta av efter två kilometer. Då började jag längta efter vatten. Tanken om att jag redan kände mig trött for genom huvudet och gav mig lite skrämselhicka. Första vätskedepån kom efter 5 km och där blev det vatten och lite sportdryck. Sen fortsatte det och jag hittade rytmen. Sprang hela tiden och kände efter i knät; har jag ont, kanske känns lite..eller nä! Vid 7,5 km stod fina sambon och hejjade..de va fint. Han fick ta hand om buffen som jag slängde ifrån mig. Skönt att bli av med den. Fram till 20 km löpte det på bra i ett jämnt tempo, hade en liten dipp vid 14 km men repade mig. När jag kom fram till grönsta gärdet och gav mig in på sista milen tog de halvt stopp! Det var som en mental spärr som hållit borta tröttheten släppte och benen blev som bly, vaderna började göra ont, höfterna kändes stela och mjölksyra kom snabbt i uppförslutningarna. Fick börja gå i uppförsbackarna för att spara på energin, tog längre paus vid väskedepåerna och stretchade och stoppade i mig lite saltgurkor, kanelgifflarna som fanns fastnade i halsen så de åkte ut i skogen istället. Vid abborrebacken blev jag besviken! Denna backa som är så ökänd var så kort och lutade inte så hårt som man hört...sprang gjorde jag inte men hade förväntat mig mer med tanke på allt snack kring den. Nu var det 5 km kvar och mina löpsteg va så korta och tunga..många korta pauser för stretchning av vader. De gjorde ont på alla ställen utom knät ungefär, vilket iofs var bra! 2 km kvar...nu är de fan inte långt kvar, kläm ur de sista du har! Stegen blev längre och höfter och ben kändes lite piggare.. och där stod fina sambon igen och ropade efter mig! Sen kom klapptunneln och upploppet...de va över...jag kom i mål...å fy fan va slut på energi jag kände mig. Tiden 3:12:18, klart godkänt med tanke på förberedelser som var i stort sett lika med noll och ett stort frågetecken på mitt knä. Jag är nöjd med mitt första Lidingölopp.
Idag två dagar efter kan jag knappt gå! Det går vääääldigt långsamt och jag blir typ andfådd av smärtan som kommer när jag går. Men de va de värt. Faktiskt sugen på att springa igen...med löpträning innan förstås!!
